Vägen tillbaka, Vårruset

Vägen tillbaka har inte varit spikrak men säg den väg som är det. Jag har haft problem med nervkänningar i höger ben en längre tid igen, förutom vänster höft/lår som är en komplikation efter operationen. Det beror inte på att jag har gjort något särskilt, utan nerven har nog helt enkelt varit i kläm för länge innan op:en.

Kanske är det kroniskt i läget jag är i nu, kanske blir det ytterligare bättre.

Den stora skillnaden nu är att det inte längre eskalerar så fort jag gör något fysiskt, utan håller sig på en vettig och uthärdlig nivå. En ytterligare stor (enorm) skillnad är att nu kan jag påverka genom stretching, det var helt verkningslöst innan.

Jag har sedan augusti 2013 längtat väldigt väldigt mycket efter att kunna springa igen. Hoppats, hoppats ännu mer, våndats och längtat.

I tisdags sprang jag vårruset ihop med min LC-klubb. I förberedande löpsyfte så har jag varit ute och joggat ihop med min äldste son på cykel 2ggr, samt tagit en 3,1km-runda i elljusspåret. Dvs i princip ingenting men nog för att känna lite på kroppen i löpsituation. Jag har ju cyklat desto mer.

"Träningen" har känts tillräckligt bra för att våga prova att springa hela vägen på Vårruset, och visst gick det vägen.

Valde såklart att ta det väldigt lugnt och helt utan tidsmål, och var så nöjd och glad efter målgång. Tänk att man kan bli så lycklig av ynka 5km löpning!

Jag höll "snacktempo" med en kompis hela vägen och kom i mål med ett lyckorus i kroppen på knappa 29min. Inte lyckorus över tiden - den var helt oväsentlig - utan lyckorus över att ha genomfört mina första 5km på närmare 2år. DET är lycka!

Nu blir det fokus cykel igen och bara något kortare löppass då och då, jag vill inte fresta på i onödan innan bålen är tillräckligt stark.