I söndags ruttnade jag helt på att inte kunna träna. Våren fanns i luften och jag skulle iväg på ett möte som var på lagom cykelavstånd så jag kände att "bära eller brista". Ut med cyclocrossen, på med gamla löplistan i öronen och iväg. Vilken eufori!!! Att man kan bli så glad över några km på cykel!! Jag tog det lugnt och bara njöt, jag har ju inte tränat annat än mina rehabövningar i över 6månader nu. Tyvärr räckte det inte. Igår och idag är det allt annat än eufori kan jag säga. Mest ilska, smärta och uppgivenhet.
Allt jag vill är ju att kunna bete mig som en normal människa när det kommer till träning! Jag behöver inte kunna springa ett maraton, jag nöjer mig med några km bara det går! TACK och lov så fungerar det rätt så bra att rida, det är inget som förvärras av det så länge jag tar det hyfsat lugnt. Ännu i alla fall, ska jag väl säga, börjar bli luttrad nu.
Den 20mars har jag tid för MR av ryggen. Jag räknar dagarna...
Usch och fy. Kan tänka mig hur less du är. Vattenlöpningen, hur funkar det med den? Och hur går det med att få de vassaste inre magmusklerna någonsin?
SvaraRadera