Projektstyrning och Träningsmål

Jag är en person som behöver mål. I allt. Annars blir jag ofokuserad, splittrad och därmed lite orolig inombords.

Det behöver inte vara konkreta mål utan det räcker gott med inre målbilder. De kan vara extremt långsiktiga eller väldigt kortsiktiga, det spelar ingen roll.

När det dyker upp nya idéer och projekt i huvudet på mig så är/blir de alltid, per automatik, kopplade till en målbild. Det kan vara en känsla, en tid, ett kreativt uttryck, en fysisk sak osv. Så snart jag formulerat ett mål för mitt inre (vilket brukar ske "av sig själv"), så blir jag mer harmonisk.
Det har bara varit för mig själv att acceptera att jag fungerar så och nu har jag lärt mig att gilla det. Nu är det jag. Jag har lärt mig att hitta balansen i målen, och framför allt inte lägga börda på mig själv om jag inte lyckas. Eller - det där lät faktiskt på tok för bra för att vara sant ;-) Just den biten går väl inte alltid HELT smärtfritt får erkännas, ibland rent dåligt, men jag jobbar i alla fall på det konstant och nu för tiden lyckas jag i alla fall "ibland"! :-)
Lyckas med att vara snäll med mig själv så inte idéerna blir krav och måsten, samtidigt som jag behöver dem så hett för att må bra. En svår balansgång, alltså, för jag behöver samtidigt sparka mig själv hårt ibland för att få mindre motiverande projekt i dagliga livet gjorda. Sånt som alla måste göra.

Nåväl - ordet projekt har ofta koppling till något negativt har jag märkt. Så är det definitivt inte för mig, jag gillar mina projekt både i stort och smått!

Den största utmaningen är att få tid för dem allihop bara, nära drömmarna om dem, och även få vardagens projekt att gå ihop. Där är det en himla tur att jag har min underbare man att luta mig mot - vi hjälper varandra och han kritiserar mig inte när jag inte lyckas komma ihåg de mest banala saker jag sagt att jag skall göra pga något annat projekt som dykt upp före i kön av tankar. Inte heller den växande högen av halvfärdiga projekt.
Han får agera bollplank i min oreda av idéer eller när jag är frustrerad över tidsbrist och tråkiga/jobbiga projekt både i arbetslivet och privat. Samt, kanske framförallt, axla rollen som realist och/eller påhejare <3

Nog om ostrukturerade tankar nu dock, jag hade tänkt skriva om träningsmål (och dessutom är tåget snart framme ;-) ).

Nu har "projektet träning" fått mogna en stund i huvudet på egen hand, efter jag blev ställd inför den bittra och sorgliga sanningen (som jag inte ens orkat skriva om här ännu, för den är så otroligt känslomässigt laddad) att min fina häst förmodligen aldrig mer kommer att kunna vara ridhäst. Därför behöver jag nu hitta alternativa träningsformer för att må bra medan jag söker svaren för mitt framtida hästliv.

Så - initialt har jag landat i löpning. Om man nu kan kalla det löpning, jogging känns betydligt närmare sanningen. Det mål jag har med den just nu är Blodomloppet med Spindelmammornai slutet av augusti. Det är 10km.

Jag kommer att behöva hitta ytterligare ett/flera lopp för att lyckas hålla träningen uppe över tid, i a f på det sätt jag skulle vilja, det vet jag - så tankar på det finns i huvudet men är ännu inte färdiga mål.

Hur som helst - för att sparka mig själv i baken och ge mig själv en vettig chans att komma igång så har jag bestämt mig för att springa 12 pass fram till midsommar. "Om jag är frisk etc" ska kanske tilläggas särskilt som barnen just varit sjuka, men det tänker jag förutsätta att jag är, annars har jag ju misslyckats redan på förhand.

Jag tänker inte satsa på att springa särskilt långt dessa pass, utan fokusera på mängdträning för att vara snäll mot kroppen.

I förrgår sprang jag första passet av de 12, 5km i stans kuperade elljusspår. Det var roligt och gick bra, så det får det bli ikväll med :-)

Jag springer med makens GPS-klocka vilket är himla bra för mitt projektstyrda jag, då kan jag lätt formulera delmål gör mig själv utifrån dagsform och känsla. Det ska bli spännande att se förändringen ffa i puls över tid. Kanske syns skillnad redan till midsommar?