I år extra betydelsefull efter farfars bortgång i julas <3
Dessutom full av vemod då min underbara mormor är inne i livets slutskede. Det finns inget mer läkarna kan göra för henne och det smärtar så oerhört, hur beredda vi än försökt vara och hur stark och orädd hon själv än står inför slutet. För det gör hon, fantastiska lilla mormor. Det är så naturligt, säger hon och visst har hon rätt. Man föds och man dör. Men inte känns tanken på att hennes tid kvar här hos oss är begränsad mindre svindlande för det.
Idag har vi haft vänner över på lek och middag. Deras barn är jämngamla med våra så det har varit fullt ös. En både rolig och trevlig eftermiddag och kväll!
När de åkt hem till sitt och våra små killar somnat så gick jag upp till kyrkogården och tände ljus för farfar och alla andra som fattas oss. Jag satt där ensam i mörkret bland alla ljus och lät tårarna rinna fritt. Både tårar av sorg och saknad, men också av tacksamhet mot livet. Vad vore vi väl utan alla omkring oss, både levande och döda? <3
En helg som denna känns alla vardagliga bekymmer så små i sammanhanget, precis som de bör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar