Den eländiga vaden del #?

Ja, historien om den eländiga vaden fortsätter. Jag känner mig rätt uppgiven, så jag har inte ens haft ork att sammanfatta läkarbesöket. Jag VET vid det här laget att rejäla överansträngningar tar tiiiiid, men det är svårt att inte misströsta ändå...

Magnetröntgen visade glädjande nog ingen fraktur, skönt!! Tyvärr var läkaren rejält nonchalant och konstaterade krasst att det nog hade varit bättre om det varit det ändå än "bara" den väldigt kraftiga benhinneinflammation samt inflammation i ett par muskelfästen som jag nu har, för det hade läkt snabbare trodde h*n. Detta kunde ta ända upp till ett par år (!) att läka ut, och operation kunde bli aktuellt men då först när det gått ett år och med rätt dålig prognos så det vill jag VERKLIGEN slippa. 

Jag bröt ihop av hela situationen och läkarens nonchalans. Jag brukar passa mig noga för att kritisera sakkunniga, men bemötandet var under all kritik. Det tog 30 sekunder (i princip) att göra första besöket och skriva remissen till röntgen och max ett par minuter med återbesöket. Under den tiden fick jag redogöra för tidigare behandlingar och sedan veta med trist attityd att "Fyra månader är ingenting" (det förstår jag med, men för mig känns det ändå mycket när jag fortfarande är så dålig, och inte fått någon som helst plan för rehaben) och "Din häst mår säkert bara bra av att vila några månader till" (eh, nej, verkligen inte!) samt få ett par remisser - en till medicinska inlägg och en till en specialiserad sjukgymnast, och en sammanfattning att rehaben är A och O. Det förstår jag verkligen, men vad ska jag göra för rehab då? Sjukgymnasten hade tid tidigast i slutet av januari när jag ringde dem efteråt.

Jag känner mig rätt uppgiven kan jag säga.

Glad över att det bara är inflammationer, verkligen, men frustrerad över att fortfarande inte ha några svar på VAD jag skall göra för att hjälpa läkningen. Hela högerbenet är påverkat, och det känns
verkligen som en lång bit kvar. Det HAR blivit bättre så till vida att jag inte längre har direkt ont och känner mig låghalt när jag bara går, där är en stor skillnad. Dock kan jag fortfarande inte tänka på att gå något mer än en kortare sträcka för jag fortfarande känningar konstant (så löpträna är ju bara att glömma). Går jag mer än en km i sträck blir jag sämre direkt. Ullaredsbesöket var definitivt inte bra i det hänseendet alltså, så nu är jag sämre igen. Så tröttsamt. Jag hoppas så innerligt att läkningen skall gå betydligt fortare när jag väl får adekvat hjälp.

I väntan på sjukgymnasten så försöker jag nu prova mig fram lite på egen hand, vi får väl se hur det går, skönt i alla fall att våga prova lite nu efter röntgen.

Imorgon skall jag upp till Sthlm och få inläggen gjutna.

To be continued.